Om mig – Annika Arnell

1940d07Med berättelsen som bärande länk för att kommunicera med varandra, oss själva, vår historia och vår nutid, tror jag på många språk utöver det talade ordet. Intryck och uttryck genom bild, form, ord, musik och rörelse.
Att i bilderna & berättelsens form hålla erfarenheter & drömmar levande. 

 

 

Teater & i synnerhet dockteater – hur det började?

Kanske likt en rest av barndomens lekar som ännu inte avstannat?
Eller kanske likt en lek som gått över styr?
Denna värld av gränslösa dimensioner och parallellvärldar, som teater, och i synnerhet dockteater utgör, håller mig ännu i ett  frivilligt järngrepp.
Teaterformen fascinerar mig då det öppnar för många uttryckssätt utöver det rent talade ordet. I bästa fall kan formen överträda en gräns till en värld vi inte når med enbart intellektet.
Det visuella, poetiska och sensuella i de rörliga bilderna får en alldeles egen dignitet.

Min väg mot “Dockteaterns Förlovade Land” , gick längs teater, konstskolor, dans, kulturantropologi vid Universitetet och många resor till när och fjärran. Där mötte jag teatertraditioner som gav mig en skjuts i riktningen dockteater. Tidigare gick resan via scenografiassistent/ kostymassistent/ dekormålare hos frigrupper.
Efter att ha passerat Arne Högsanders ateljé på Repslagargatan en höstdag, slog det mig som en blixt från klar himmel: Ja! Här finns en värld att utforska!
Nästa steg ledde till en 3-årig lärlingsperiod  på Marionetteatern och Michael Meschke, dåvarande konstnärlig ledare. Sedan 1991 har jag varit verksam som frilans åt många skilda uppdragsgivare. De senaste åren har jag haft utställningar med samlade alster inom teaterdockor & masker. Återkommande är jag verksam som pedagog inom området, samt inom bild& skulptur, här & där, och stundtals i fjärran.

Vilka material?

Olika sorts lera för skulptur, papier-maché, trä, textila material, gipsformar för gjutning, eller helt andra material som passar för tillfället. Ändamålet helgar medlen och materialet. Gärna naturmaterial – undviker giftiga ämnen.

I vilka sammanhang används mina dockor/masker?

Oftast tillverkar jag för teater. Till och från även film, tv, konstprojekt, privatpersoner.

Innan jag gör en docka eller mask, hur tänker jag angående:
– Val av spelteknik /funktion?

Påverkar gör dockans blivande roll, spelarens vana/ förutsättningar, materialets tekniska och estetiska förutsättningar och framförallt den helhet som dockan kommer att ingå i. Innan jag väljer material, teknik, utstrålning har  konkret tankeutbyte med övriga i teamet som kommer jobba ihop med.

Material?

Jag väljer det material jag tror kan ge den utstrålning och spelbarhet som kan vara vara en tillgång/motsvara behov för just den dockan i just den historien. Då gäller valet materialets tekniska förutsättningar, hållbarhet, rörlighet, estetisk utstrålning.

Utstrålning?

Innan jag formger en docka, funderar på vem  rollen skall gestalta, och vad denna roll kan bära inom sig, vad den kommer att behöva uttrycka.  Allt behöver inte finnas där uppenbart, mer som antydningar och öppningar för spelaren och åskådaren.

Någon speltradition jag är speciellt inspirerad av?

Det mesta kan inspirera och verka inbjudande som inspiration – även det motbjudande.  Musik. Bilder. Samtal – det sagda & det outsagda. Skuggspel, maskspel, dans, mim, andra visuella berättarformer. Även cermoniella / rituella sammanhang som inte prompt är “teater”.

Hur ser jag på dockans / dockmakarens roll i förhållande till helheten…  ?

Jag föreställer mig dockan som ett av instrumenten i en orkester. De olika dockorna/ rollerna har – likt ett instrument – sin ton, sin rytm, sin historia att berätta. De har även sin gemensamma historia att lyfta fram – kompositionen – föreställningen. Scenografin utgör en del av kompet. Slår an toner, stämning, anger rum och tid. Ljus och mörker.  Sedan kommer spelare in med sin ton, sin rytm och sin tolkning.. Därtill kommer regissör som har sin ton, sin rytm och sin tolkning och sitt  öga för kompositionen. Helheten blir en komposition – en kombination av just dessa människor, dessa dockor, denna scenbild, musik, ljus…Därtill kommer åskådaren och åhöraren in med sin särskilda blick, sitt öra, sitt gehör, sin mottaglighet.
Just där och då lever berättelsen.
Helheten handlar om samspel.